Forskning som bidrar till kunskapsutveckling

31 okt 2016 09:21
Omhändertagande i vården handlar till stor del om kommunikation och bemötande. Med ena foten kvar i den praktiska verksamheten på Falu lasarett har Camilla Udo fått möjlighet att bidra till kunskapsutveckling och samverkan mellan Högskolan och Landstinget

Camilla Udo är socionom och disputerade inom hälsovetenskap 2012. Sedan dess har hon en kombinationstjänst som klinisk lektor där hon kombinerar sitt jobb på Högskolan Dalarna med uppdrag på kuratorsverksamheten på Falu lasarett, samt forskning.

– Jag har, liksom min kollega Henrietta Forsman, en samverkanstjänst mellan Högskolan och Landstinget som är uppdelad i tre lika stora delar, berättar Camilla. Jag forskar, undervisar och har olika typer av klinikuppdrag från landstinget. Det här är en fantastisk tjänst som erbjuder möjlighet att bygga broar mellan verksamheterna, att lyssna in och skapa samverkan. Jag kan både jobba övergripande och nära verksamheten. Den nära kontakten mellan klinik, utbildning och forskning gör det möjligt att identifiera forskningsfrågor och fånga upp intressen för ämnen som kan utvecklas.

I sin doktorsavhandling skrev Camilla om existentiella frågor för svårt sjuka patienter i vården och hur sjukvårdspersonal hanterar frågor om liv, död och meningslöshet från både patienter och närstående.

– Det handlar till stor del om kommunikation och bemötande och att sätta personen i centrum, att våga lyssna. Det krävs både praktisk och teoretisk kunskap och att det frigörs tid som möjliggör reflektion och diskussion om svåra vårdsituationer.

Camilla började forska för att ämnet känns både viktigt och meningsfullt och för att hon vill påverka omhändertagandet, utveckla kommunikationen med patienter och närstående.

– Personalen på sjukhus och vårdinrättningar behöver både kunskap och redskap för att möta människor i svåra situationer. Vården idag är en slimmad verksamhet, ekonomiskt pressad och ofta underbemannad. Det behövs verktyg, men det räcker inte att ge dem till personalen. Hela organisationen måste vara delaktig och inse vad som möjliggör att personalen kan använda sig av dem och vad som hindrar. Som forskare vill man bidra till kunskapsutveckling, därför är kliniska lektorat viktiga för att få ut forskningen i verksamheten. Det blir en stor skillnad mot om en person bara kommer på besök, nu finns jag där som en i personalen. Det minskar förhoppningsvis gapet mellan praktik och forskning. Både Högskolan Dalarna och Landstinget ger stora möjligheter till samverkan, det finns en öppenhet från båda håll.

Innan Camilla fick in en fot i högskolevärlden jobbade hon som kurator inom landstinget. Där började hon fundera på sitt uppdrag och lyfte frågan med sin chef.

– Jag jobbade med existentiella samtal hela dagarna men visste inte om jag gjorde skada eller nytta. Jag frågade min chef om vad vi egentligen visste om det vi jobbade med, vilka resultaten blev. ”Undersök det”, var svaret jag fick. Det var då mitt intresse för forskning föddes. Några dagar efter detta samtal fick jag ett nyhetsbrev där det stod att Högskolan sökte en doktorand till ett projekt om just existentiella frågor. Det var ju som upplagd för mig så jag sökte.

Idag handlar allt mer om att stärka den personcentrerade vården, patienten i centrum som varken är hjälplös eller okunnig utan mer eller mindre expert på sig själv.

– Patienter idag behöver inte enbart informeras utan kommuniceras, säger Camilla. I Sverige har vi sedan länge haft ett patriarkalt sjukvårdssystem där personal i all välmening ofta talat om för patienten vad som är fel, det börjar vi nu gå ifrån. Det är också stora kontraster mellan olika patienter, vissa är mycket väl pålästa och andra inte alls. Därför behöver vi lyssna in vem det är vi möter. Vi måste alltså kunna erbjuda bästa möjliga vård för den enskilde individen, tillsammans hitta den bästa lösningen. 

Text och foto: Tina Sjöström

Publicerad