Hur man använder språket viktigare än hur mycket

02 jun 2014 09:11
Hur man använder engelskan i undervisningen är viktigare för språkinlärningen än hur mycket man använder språket. Det är ett av rönen i BethAnne Yoxsimer Paulsruds doktorsavhandling om ämnesundervisning i engelska i den svenska gymnasieskolan.

- När undervisningsmiljön krävde att eleverna skulle hålla sig strikt till engelska gynnade det varken ämnesförståelsen eller språkutvecklingen. När eleverna däremot tilläts växla mellan svenska och engelska blev de mer självsäkra och konsekventa i sin användning av engelska, säger hon.

Både lärare och elever utvecklar kreativa system

Den 5 juni försvarar BethAnne Yoxsimer Paulsrud, adjunkt i engelska på Högskolan Dalarna, sin doktorsavhandling i utbildningsvetenskap på Stockholms Universitet. Avhandlingen heter English-Medium Instruction in Sweden: Perspectives and practices in two upper secondary schools, och handlar som titeln antyder om ämnesundervisning i engelska i den svenska gymnasieskolan, en undervisningsform som i olika pedagogiska tolkningar bedrivs av många gymnasier runt om i landet. Arbetet består av två empiriska delstudier från skolmiljöer och en kartläggning av utbredningen och driftsformerna för ämnesundervisningen på främmande språk i svenska gymnasieskolor. En av slutsatserna i avhandlingen är att både lärare och elever utvecklar kreativa system för tvåspråkighet i undervisningen, trots skolans uttalade målsättning om att vara en ren engelskspråkig lärandemiljö.  

- En fysiklärare höll katederundervisningen på engelska men bytte alltid till svenska när hon gick runt i klassen för att förklara. Detta uppskattades av eleverna, de kände en trygghet i att få de knivigaste förståelsefrågorna förklarade för sig på svenska.  Paradoxalt nog blev eleverna därmed också friare och tryggare i sin användning av engelska, säger BethAnne Yoxsimer Paulsrud.

Tvåspråkig individ

I sin observationsstudie noterade disputanden att språkväxlingen ägde rum även när eleverna jobbade självständigt utan lärarnärvaro, till exempel i grupparbeten.  Med detta visade eleverna för varandra att de hade erövrat en identitet som tvåspråkig individ, något som innebar status i skolan, berättar hon. Överhuvudtaget var språkbyten vanligt förekommande i många olika undervisningssituationer, antigen skolledningen ville ha det så eller inte. I den ena av de två undersökta gymnasieskolorna tillämpades en tämligen ortodox tolkning av den så kallade CLIL-pedagogiken, Content and Language Integrated Learning, som i korthet går ut på att eleverna studerar alla ämnen på ett främmade språk. Här tenderade fokus att hamna på hur mycket engelska man använde i undervisningen istället för på hur man använde språket, berättar BethAnne Yoxsimer Paulsrud.

- I den skolan fanns en ensidig inriktning på målspråket, det vill säga engelskan, utan att man reflekterade så mycket kring vilken nytta den monolingvistiska miljön hade för elevernas lärande.

Denna lite oreflekterade syn på ämnesundervisning i engelska fann BethAnne Yoxsimer Paulsrud exempel på hos alla undersökta intressenter till utbildningen, det vill säga hos såväl elever som föräldrar, lärare och rektorer. Ingen av dessa aktörer hade några klart formulerada akademiska förväntningar på en engelskspråkig gymnasieutbildning, visar studien.  För många av eleverna i studien var moroten att jobba utomlands och att engelskan gav dem prestige. För skolledningen och skolhuvudmännen handlar det mer om att locka till sig duktiga elever och att vara attraktiv på skolmarkanaden, tror BethAnne Yoxsimer Paulsrud.

- Som inflyttad amerikanska har jag alltid slagits av hur duktiga svenska ungdomar är på att tala engelska. Därför förvånade det mig lite att gymnasieskolorna i studien inte drog större nytta av detta och tydligare definierade vad de ville åstadkomma med sin engelskspråkiga ämnesundervisning.   

Disputationen äger rum torsdag den 5 juni kl 10-12 i Hörsal 9, Södra Huset, Stockholms Universitet

Text och foto: Henrik Stub

Publicerad