Olika syn på arbetet kring barn i behov av särskilt stöd

11 dec 2013 16:28
Gunilla Lindqvist disputerar den 13 december på avhandlingen Who should do What to Whom? Occupational Groups' Views on Special Needs. Hon är i dag verksam på lärarprogrammet vid Högskolan Dalarna.

Gunilla Lindqvist
Gunilla Lindqvists har själv arbetat som specialpedagog respektive lärare inom grundskolan.

Hennes avhandling består av fyra delstudier där hon undersökt hur all pedagogisk personal inom förskola och skola, i en mellanstor svensk kommun med 55 000 invånare, ser på arbetet med särskilt stöd i förskolan respektive skolan.

– Det kan exempelvis handla om diagnosers betydelse, lösningar som är viktiga för barn med särskilda behov eller vem som bör ha det pedagogiska ansvaret för barn i behov av särskilt stöd, säger hon.

Intervjuer med all pedagogisk personal

I två olika enkätstudier har hon intervjuat all pedagogisk personal inom kommunen respektive samtliga rektorer inom förskola och skola. En tredje delstudie har undersökt hur ämneslärare, klasslärare, förskolelärare, assistenter, speciallärare, specialpedagoger, rektorer och skolchefer ser på specialpedagogernas arbete när det gäller särskilt stöd.

I den fjärde studien har hon intervjuat några rektorer om olika strategier för att det ska bli så bra som möjligt i skolan för dessa barn.

Olika yrkesgrupper har olika syn?

Utgångspunkten för avhandlingen var att undersöka all personals syn på arbetet kring barn i behov av stöd. Under arbetets gång dök senare frågan upp om det kunde vara så att olika yrkesgrupper har olika syn på det specialpedagogiska arbetet, säger hon.

– När det gäller orsakerna till att barn kan vara i behov av särskilt stöd, svarade en majoritet av alla, drygt 80 procent, att det är barnens individuella brister som är en vanlig orsak. Vilket skiljer sig från gemenskapstanken om inkludering, att alla behövs, säger Gunilla Lindqvist.

Individuellt stöd eller organisationsutveckling

Hon förklarar att de olika pedagogiska grupperna ofta kan ha olika syn på arbetet för barn i behov av stöd. Ämnes- och klasslärare ser helst ett individuellt stöd till barnen medan specialpedagogerna förespråkar en organisationsutveckling och kanske vill komma ut i klasserna för att se hur det fungerar.

I deras utbildning ligger idén att de tillsammans med rektor ska titta på till exempel klassammansättning, och om det finns saker i skolan som inte fungerar så bra som exempelvis mobbning. Att de ska vara rektors bollplank och högra hand.

– Men det finns inte särskilt mycket stöd för detta i styrdokumenten, det är rektor som tar beslutet och som i och med nya skollagen har ett väldigt stort ansvar. Specialpedagogerna hamnar lite vid sidan av, menar hon.

Konsekvenser för arbetet

Frågan är vilka konsekvenser det kan få för arbetet i skolan om man har olika syn på specialpedagogernas funktion respektive hur det särskilda stödet ska utföras, säger Gunilla Lindqvist.

– Om det finns en osäkerhet kring detta, blir det som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Men det har inte gjorts några studier som undersöker specialpedagogernas effekter på skolan eller för de här barnen, varken av forskare eller av Skolverket. Det är lite märkligt att reformer sätts in som sedan inte följs upp.

Hoppas på diskussion

Hennes förhoppning är att avhandlingen ska skapa en diskussion framöver, eftersom det finns ett behov av ta tag i detta på olika nivåer. Även politiskt, säger hon.

– Skolan används många gånga som arena för att föra fram olika politiska agendor. Förskolans och skolans personal lämnas att på egen hand tolka och realisera idéerna. Vem som ansvarar för utfallet av reformer och intentioner är ofta rätt oklart.

Publicerad
Text:
Eva Cederquist