Föreställ dig åtta ungdomar du känner. Sannolikt upplever sex av dem oro inför framtiden. Fem av dem känner dessutom att samhället har svikit dem. I ett alltmer polariserat samtalsklimat uttrycker många unga att deras röster inte blir hörda. Detta bekräftas av en omfattande studie med 10 000 ungdomar från tio olika länder.
Det är inte förvånande att ungdomar känner oro inför framtiden. Världen de lever i präglas av återkommande krig och kriser. Samtidigt har samhällsdebatten blivit alltmer polariserad när frågor som klimatkrisen diskuteras. Särskilt på sociala medier, där hårda ord och brist på förståelse är vanligt.
Det gäller även frågor i ungdomars vardag. Som boende i Dalarna vet jag exempelvis att frågan om epatraktorer lätt blir infekterad. Både mellan ungdomar, och mellan ungdomar och vuxna.
När jag möter unga i skolforskningen ser jag liknande tendenser. Många säger att samhället inte bryr sig om de frågor unga ser som viktiga. ”Ingen lyssnar längre!” hör jag ungdomar säga. En lärare från en landsbygdsskola i Mellansverige berättade för mig att samtalstonen i samhället tycks påverka eleverna negativt. ”Jag märker att deras tilltro har minskat. De säger att vi inte lyssnar på varandra längre i samhället”, förklarade läraren.
Starka åsikter som uttrycks i samhället, vare sig det handlar om klimatkrisen, epatraktorer eller andra frågor, påverkar numer även skolans vardag. Under mina dryga 20 år som gymnasielärare i Ludvika såg jag en förändring i samtalsklimatet. I min nuvarande roll som lärarutbildare och forskare hör jag liknande berättelser från lärarstudenter och lärare. Många samhällsfrågor väcker starka känslor hos ungdomarna och skapar motsättningar.
Frågan är vad skolan kan göra för att motverka det? Hur formas undervisning där ungdomarna inte bara lär sig lyssna på varandra, utan också känner sig lyssnade på? Inom forskningsgruppen för de samhällsorienterande ämnenas didaktik vid Högskolan Dalarna har vi identifierat några faktorer som kan bidra till engagemang och nyanserade samtal om viktiga samhällsfrågor.
Ett resultat i vår forskning har varit vikten av att i undervisning återkommande ge utrymme för det eleverna ser som angeläget. I en studie jag genomförde med kollegan Sara Irisdotter Aldenmyr såg vi att när eleverna fick möjlighet att fokusera på samhällsfrågor som de själva såg som viktiga, ökade deras tilltro till möjliga lösningar.
Som exempel valde några att fördjupa sig i frågor om mänskliga rättigheter, särskilt jämställdhet och kvinnors rättigheter. I bearbetningen lyfte de fram en mångfald av faktorer, såsom vikten av bra utbildningssystem, synliggöra kvinnliga chefer och förbättra villkoren för kvinnor i olika delar av världen. I analysen visade de tilltro till en mer positiv samhällsutveckling. Det går att göra något. En erfarenhet de tar med sig i arbetet med andra frågor.
När eleverna bearbetade frågorna gjorde de ofta spontana kopplingar mellan olika skolämnen. När frågan inte var styrd använde de kunskaper från exempelvis samhällskunskap för att förstå något inom naturvetenskap, och vice versa. De kunde då analysera frågan på ett bredare och djupare sätt. Även det en erfarenhet att ta med till bearbetningen av andra frågor.
Vi ser även hur viktiga lärarna är för ungdomarnas bearbetning av frågor. I flera studier som jag och kollegan Anders Persson genomfört ser vi lärarnas ämneskunskap, kunskap om lärandeteori, omvärldskunskap, samt förståelse för elevernas vardag som avgörande för att bidra till fler perspektiv i elevernas lärande.
Om en elev exempelvis återkommer till skillnaderna mellan stad och land i sitt resonemang, kan läraren lyfta fram likheterna eller fördelarna med att bo på landsbygden för att ge en alternativ tolkning. Vi ser en strävan hos lärarna att inte ge ”rätt” svar, utan snarare att ge eleverna ett bredare underlag för egna underbyggda beslut. Grunden läggs för en djupare förståelse.
I de klassrumssamtal vi studerat ser vi hur lärare och elever därigenom prövar nya infallsvinklar när läraren byter perspektiv. Samtalet blir mindre laddat eftersom läraren inte diskuterar i termer av rätt eller fel, utan istället erbjuder alternativ. En lärare uttryckte att: ”Var ska man få provtänka en tanke för att se om den håller, om inte i skolan”. Här ser vi hur lärarens roll blir att bidra till att bredda och fördjupa förståelsen.
När jag reflekterar över våra forskningsresultat om hur lärare och elever hanterar dessa frågor, ser jag att det även kan ha betydelse utanför skolan. Det kanske inte är viktigast att vi pekar ut den ”rätta” vägen eller fastställer vilka ”mål” ungdomarna bör sträva efter. Snarare kan det handla om att visa engagemang för de frågor som unga själva anser viktiga, och i dialog utforska förklaringar och lösningar. Att det öppnar för nya samtal.
Då kan vi tillsammans ställa frågor som hjälper oss alla att komma vidare. Ibland söker vi alternativa förklaringar för att få nya perspektiv på frågan. Andra gånger formulerar vi utmanande frågor för att testa argumentens hållbarhet, och ibland ger vi varandra en bekräftande nickning när vi har resonerat oss fram till en ståndpunkt.
När jag återvänder till den inledande frågan – om ungdomars oro inför framtiden och det hårda, polariserade samtalsklimatet – tänker jag på hur de elever och lärare vi följt i vår forskning visat en annan slags dialog om samtidens frågor. En mer lyssnande och prövande inställning.
Kanske kan det vara vägledande för hur vi pratar om exempelvis klimatkrisen och epa-traktorer även utanför skolan.
Publicerad i Falu-Kuriren 24 november 2024.