Hur har undervisningen förändrats på Högskolan Dalarna?
För oss har det i praktiken inte handlat så mycket om en ’omställning’, utan mer ett läge då vi fått anledning att utveckla och förfina en praktik vi redan behärskade. Eftersom vi redan hade en stor andel digital undervisning på program- och kursnivå, var de flesta lärare hos oss redan innan pandemin bekväma med att både föreläsa, examinera och hålla seminarier online.
Det innebär att vi är inte bara var/är rustade i allmänhet utan också förmögna att upprätthålla och säkerställa kvaliteten i det digitala formatet. Samtidigt innebär en ny våg av oro kring framtiden en utmaning vi måste hantera både fysiskt och psykiskt. Den påverkar oss och manar oss till att ställa frågor om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet.
Vilka fördelar finns det med att undervisa på distans?
Det finns många vinster med att vi tar våra digitala möjligheter och kunskaper i anspråk i ett läge som förvärrats. Lärare och studenter kan utan att riskera sin hälsa fortsätta sina studier och även slutföra dem. Här ställs dock vi i likhet andra lärosäten, inför problemlösningar som hanteras dels på en övergripande lärosätesnivå, dels på program- och kursnivå.
Högskolan Dalarna har god teknisk kapacitet vad gäller olika plattformar och tillhandahåller en hög servicenivå till studenter och lärare. Detta skapar trygghet som gör att vi blir kreativa och utvecklar nya sätt att använda tekniken. Vi lär oss också att ’umgås’ på nätet, något vi som forskare är vana vid och som accentuerar samverkan och samarbete på nationell och global nivå.
Vad krävs från er sida i ett sådant här läge?
När vi på grund av den tilltagande smittspridningen går in i ett djupare läge av digital undervisning får vi hjälpas åt att påminna oss vad meningen med det är. Det utmanar vår ansvarskänsla på både individ- och kollektivnivå och rustar oss såväl individuellt som i grupp att utveckla ansvar för framtiden genom flexibla och oväntade lösningar. Vi får anledning att träna oss i vår förmåga att kommunicera med kompetenser som förståelse, flexibilitet och följsamhet i mellanmänskliga relationer och konfliktfyllda sammanhang.
Som forskare är vi vana vid att utmanas intellektuellt och här ställs vår förmåga på sin spets att i ett konkret och akut sammanhang praktisera vad alternativställande innebär. Rent praktiskt genomförs nu såväl handledning som halvtids- och slutseminarier och disputationer online.
Administrativt kräver det mer av oss att anordna och samordna situationer som både ska säkerställa hälsoläget och kvaliteten. En hel del tid går åt till att skapa kreativa lösningar som innebär att vi kan mötas i miljöer som inte riskerar att äventyra innehållet och den vetenskapliga kvaliteten i det som avhandlas. Konkret handlar det om att vi får lägga lite extra tid på att förklara hur olika moment påverkas och se till att vara tillgängliga för att svara på frågor.
Hur får man till den bästa pedagogiken i ett digitalt forum?
Pedagogiken tar sig olika uttryck i olika ”rum”. Det digitala formatet är en utmaning som kräver tålamod i form av ”trial and error”. Här kan vi lära av det förflutna och hur möjligheter skapades när infrastrukturen var ett hinder på olika vis under olika epoker.
Som forskare av utbildningshistoriska undervisningsmiljöer har jag studerat hur rumsligheten förändrar pedagogiken och med tiden upplevt en ökad koncentration i det avgränsade digitala rummet. Det har inte varit en ”quick fix” utan fordrat lång träning. I syfte att optimera den potential av lärande som kan rymmas i detta på samma gång obegränsade rum ”utan väggar” krävs tålamod och ett prövande av olika former.