Föreställ dig att Leksands IF spelar en avgörande match i SM-slutspelet. Det är fullsatt i Tegera Arena och matchen är mycket jämn i den sista perioden. En av Leksands viktigaste spelare får en schysst tackling men faller och slår i huvudet i isen. När han åker tillbaka till båset dunkar huvudet, han ser suddigt och benen känns lite skakiga.
I båset frågar coachen om han är okej. Givetvis svarar han ja. Det är svårt att göra annat när 7 650 åskådare skanderar ”krigare, krigare, krigare” och adrenalinet kokar i hela kroppen.
Två minuter senare är han tillbaka på isen för att ta sitt ansvar som nyckelspelare och göra allt han kan för att hjälpa sitt lag att ta sig till den SHL- final som alla supportrar har väntat på i över 30 år.
Vi stoppar där och tittar på vad som faktiskt har hänt: En av Leksands IF:s nyckelspelare har fått en hjärnskakning, i säsongens viktigaste match. Just där och då vill ingen i Tegera Arena inse detta.
Min forskning handlar om att förstå hur vi kan skydda huvudet för att minska antalet idrottsrelaterade hjärnskakningar. Numera vet vi att repeterat våld mot huvudet och återkommande hjärnskakningar kan ge allvarliga problem på längre sikt, exempelvis sämre minne, hjärntrötthet och personlighetsförändringar. Vilket inte minst den verklighetsbaserade Hollywood-filmen Concussion från 2015 gjorde solklart för gemene man.
Vi vet också att det är oerhört viktigt att omedelbart avbryta en pågående aktivitet för att ge hjärnan de bästa förutsättningarna att läka. Att som hockeyspelare ”bara testa ett byte till” förvärrar symptomen och förlänger rehabiliteringstiden markant.
Det är tyvärr svårt att med säkerhet diagnostisera en hjärnskakning och det kan dröja upp till två dygn innan symptomen visar sig. Därför är det viktigt att utveckla objektiva diagnostiseringsmetoder som är enkla, billiga och noggranna. Det är också viktigt att objektivt kunna övervaka rehabiliteringsprocessen, för att på ett tillförlitligt sätt kunna avgöra när hjärnan har läkt och personen kan börja idrotta igen.
Idag är det primärt den subjektiva känslan hos den skadade som avgör när hen är redo att återgå till full aktivitet. Tyvärr innebär detta att personen allt som oftast är tillbaka innan hjärnan har läkt helt och hållet.
Men det sker spännande framsteg kring så kallade blodbiomarkörer som kan hjälpa oss att identifiera vilken typ av skada hjärnan har fått. Utvecklingen har gått från att behöva ta spinalvätskeprover i ryggen till att vi nu testar att använda ett blodprov via ett litet stick i fingret.
Förhoppningsvis kan vi utveckla den teknologin ytterligare för att enkelt, snabbt och objektivt kunna diagnostisera hjärnskakningar. Inte bara bland idrottare utan även på en vårdcentral när exempelvis en förälder kommer in med sin sjuåring som har ramlat ner från äppelträdet.
En viktig del i arbetet med att förebygga hjärnskakningar är att förstå hur olika typer av våld påverkar hjärnan. Idag kan vi använda sensorutrustade tandskydd som mäter hur mycket våld huvudet utsätts för.
Kombinationen av accelerationsdata, blodbiomarkörer och kognitiva tester ökar vår kunskap kring skademekanismer och symptom. Vi vill också förstå varför olika personer reagerar olika, trots att de har utsatts för samma typ av våld mot huvudet, och varför kvinnor verkar ha lättare att drabbas av hjärnskakningar än män.
Informationen från exempelvis tandskydd hjälper oss att identifiera en smäll mot huvudet och på så sätt kunna kontrollera om personen är okej eller inte. Den här objektiva informationen är en viktig byggsten för att skapa ett hållbart idrottande i många olika idrotter.
Tyvärr möter jag ofta tränare, sportchefer, expertkommentatorer och även idrottare som är tveksamma till den här typen av värdefull information. De förstår inte att informationen faktiskt är en viktig prestationsparameter, både på kort och lång sikt. Där och då är de bara rädda för att behöva plocka bort en aktiv under en viktig match eller tävling.
Sen var det rehabiliteringstiden. Ska vi verkligen låta våra idrottare komma tillbaka efter tio dagar när vetenskapliga studier om och om igen redovisar att snittet för att rehabilitera en hjärnskakning ligger mellan 20 och 30 dagar?
Många idrottare anser sig dock vara återhämtade efter drygt en vecka. Men numera vet vi att skadan i hjärnan inte är läkt, trots att personen i fråga inte tycker sig ha några symptom.
Finns det någon tränare som låter en idrottare med en korsbandsskada komma tillbaka efter två månader bara för att hen säger att knät inte gör ont längre? Mest troligt är svaret på den frågan absolut inte.
I flera andra länder har man kommit längre i att ändra mentaliteten kring slag mot huvudet och hjärnskakningar. Där är det viktigaste budskapet att om det finns minsta tvekan om att det skulle kunna vara en hjärnskakning ska inte personen fortsätta med den aktuella aktiviteten. Oavsett om det är en träning, viktig match eller tävling.
Givetvis är inte hjärnskakning den enda skadan inom idrott, men den har potential att vara den som skadar personen mest. Trots att vi i dag har tillgång till all möjlig högteknologisk utrusning för att skydda huvudet kommer jag och mina forskarkollegor ändå inte åt den viktigaste parametern: Respekt.
Respekt för dina medspelare, så att du inte utsätter dem för våld mot huvudet, respekt för att det tar tid för hjärnan att läka, respekt för att hjärnskakningar kan leda till svåra och långvariga problem/symptom.
Medan arbetet fortsätter för att utveckla bättre skydd, hitta diagnostiseringsverktyg och rekommendationer för att skydda huvudet vill jag att du kommer ihåg uppmaningen som numera är en självklarhet för alla tränare inom professionell rugby: ”If in doubt, sit them out”.
Publicerad i Falu-Kuriren 20 april 2024.