Vad är en människa? En till synes enkel fråga, men är svaret lika enkelt?
Om du skulle fråga forskningen så får du minst lika många olika svar som det finns vetenskaper. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Enligt filosofen är vi rationella varelser, enligt teologen är vi också andliga. Men vi är också tolkande och meningsskapande, med ett behov av att förstå oss själva och den värld som omger oss.
Hur du och jag förstår vilka vi är som människor tar sig uttryck i de berättelser som vi berättar om oss själva, om andra och om världen. Vi lever våra liv i och genom berättelser.
Det här är egentligen inte så konstigt. Om vi träffas och jag skulle fråga dig vem du är, så kommer du att svara mig med en berättelse. Kanske om vem du är barn till, vilken by du växt upp i eller vilket land du eller dina föräldrar kommer ifrån, eller vad du arbetar med eller studerar. Din berättelse kommer att variera beroende på i vilket sammanhang vi möts och vem som frågar. För varje människa rymmer inte bara en utan flera berättelser.
Redan när du föddes var du omgiven av berättelser. I vår forskning talar vi om förväntansberättelser. Det är omgivningens berättelser, fyllda av förväntningar på vem du ska vara och bli. Det kan vara en familjeberättelse eller en religiös berättelse om hur du ska växa upp till en god kristen, muslim eller hindu.
Om du föds i en omgivning präglad av krig och konflikt kan det finnas en stark etnisk eller nationell förväntansberättelse på vem du ska bli med starka krav på lojalitet med din grupp. Likaså om du föds in i en nationell minoritetskultur, som den samiska eller romska. Förväntansberättelserna rymmer också normer för vad det innebär att vara född till flicka eller pojke i den miljön.
Nu kan det låta som att du inte har någon frihet att forma din identitet på annat sätt än enligt de identitetsberättelser som du fötts in i. Men så är det inte. När vi tolkar vår värld genom att berätta om den så är vi fria skapande människor. Vi behöver förhålla oss till de berättelser som förser oss med mönster för hur vi ska tolka oss själva och vår identitet, men vi behöver inte hålla oss till mönstret.
Vi kan skapa en personlig motståndsberättelse. Din kvinnoroll behöver inte spegla din mammas. Medan vissa ideal var centrala i hennes liv, kan helt andra värden vara viktiga för dig. Men även om du inte strävar efter att förverkliga hennes livsideal, kommer du att förhålla dig till dem. Motståndsberättelsen synliggör spänningen mellan förväntningar och motstånd.
Vad har vi då för nytta av att förstå människors liv och identiteter som berättelser? De flesta av oss lever i ett pluralistiskt närsamhälle, där våra olika kulturella och religiösa bakgrunder riskerar att skapa barriärer mellan människor. Men de kan berika våra liv. Vi behöver lära oss förstå varandra utifrån vem vi är som människor.
Vi behöver ställa oss frågor som ”Vem är du, min granne? Vilka värden är viktiga för dig i livet? Vem är jag i dina ögon?” Våra skilda livsberättelser blir viktiga som bärare av kunskap och värderingar om olika sätt att tänka och leva.
Då gäller det att förstå att människor inte är stereotyper. En troende kristen eller muslim kan ha andra centrala värderingar än en sekulariserad icke-religiös epa-ungdom. Men alla muslimer delar inte samma livsberättelse, de har inte samma bakgrundshistorier eller livsmål. Lika lite som du och dina barn, eller alla epa-ungdomar delar livsberättelser. En del av oss lever nära de förväntansberättelser som vi växt upp inom, medan andra lever genom motståndsberättelser.
Låt mig ge ett exempel på detta från mitt forskningsområde, religionsdidaktik. Det handlar om flickors och kvinnors inställning till den muslimska huvudduken, hijab. På nyheterna har vi hört berättelser från de skolflickor i Iran som gjorde motstånd mot mullornas dekret om flickors klädsel. När en flicka lyfter på slöjan och berättelsen om detta sprids till skolflickor i andra delar av landet, så har vi ett exempel på hur en motståndsberättelse växer fram. Vi kan då få en förståelse för både den kulturellt dominerande berättelse som dessa flickor har växt upp med och hur flickorna upplever att berättelsen begränsar deras personliga frihet.
Men det finns också flickor och kvinnor som bär sin hijab som en markör för sin kulturella och/eller religiösa identitet. För dem kan det vara provocerande när företrädare för det svenska majoritetssamhället talar om deras klädsel som en patriarkal symbol för kvinnoförtryck. Klädsel är ett sätt att ge uttryck för sin personliga identitet, och detta är särskilt viktigt i ungdomsåren.
Äldre generationer har ofta starka åsikter om hur ”dagens ungdomar” klär sig eller uppför sig. Det skapar motreaktioner där de unga uttrycker motstånd genom sin klädsel. Så har det varit sedan antikens dagar och det gäller än idag för såväl svenskfödda som invandrade flickor och pojkar, kvinnor och män, muslimer såväl som hinduer eller kristna i vårt samhälle. Rätten att bestämma över sin klädsel är en viktig del av vars och ens personliga integritet.
Om vi ska kunna fungera väl tillsammans i ett pluralistiskt samhälle måste vi lära oss att överskrida gränserna för vår egen identitetsberättelse, och skaffa oss ett utvidgat tänkande, där vi kan se på oss själva och varandra utifrån en mångfald av perspektiv.
En väg till det är att ta del av varandras livsberättelser. Genom det kan vi få kunskap om varandra och bättre förstå hur andra ser på oss. Vi behöver inte dela alla värderingar för att kunna leva väl tillsammans. Utifrån en ökad förståelse för varandras perspektiv kommer vårt liv tillsammans att bli både mindre konfliktfyllt och mycket mera intressant och berikande.
Gull Törnegren
Publicerad i Falu-Kuriren 27 september 2024.