Påfallande ofta är protagonisterna i barn- och ungdomslitteraturen hänvisade till sig själva; antingen finns det inga föräldrar eller andra vuxna alls eller så befinner sig huvudpersonerna långt ifrån sina föräldrar, t ex på en internatskola eller på ett äventyr långt ifrån hemmet och de vuxna spelar en underordnad roll. I mitt forskningsprojekt vill jag istället för att studera frånvarande vuxna närmare studera vilken roll fysiskt närvarande föräldrar och andra vuxna spelar som ”backdrop characters” (Nikolajeva 2002), alltså figurer vars roll är att bidra till textens autenticitet men som (oftast) inte driver handlingen framåt. Följande nyutkomna tyskspråkiga s k adolescensromaner (där fokus ligger på en personlig mognadsprocess som ofta uppstår genom en kris) ingår i studien (rekommenderad läsålder från 12-14 år): Vierzehn (2016), Tanz der Tiefseequalle (2017), Mehr schwarz als lila (2018), Abgefahren (2018), Der grosse schwarze Vogel (2018), Elektrische Fische (2019), Wie der Wahnsinn mir die Welt erklärte (2019), Keine halben Sachen (2019), Kein Teil der Welt (2020).
Syftet med projektet är att i ett första steg undersöka hur de vuxna skildras utifrån unga protagonisters perspektiv och vilken roll föräldrar och andra vuxna tillåts ha i huvudpersonernas liv. Centrala utgångspunkter är kommunikation, dvs hur kommunikationen sker; tigande, ensidigt, ömsesidigt och ”Störung”/”Störfelder” (Gansel 2015 och Stemmann 2019). I ett andra steg ställs frågan om vad ”vuxenbilderna” säger om sin tid, om de kan ses som en spegling av samhället idag och om det finns samhällskritik.
På du.se använder vi kakor (cookies) för att ge dig en bra upplevelse på vår webbplats. Med hjälp av webbanalys kan vi anpassa webbplatsen ytterligare. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.
